Tankar om fotografier

Poeten Marie Lundquist har i sin bok Drömmen om verkligheten gett oss tankar om 35 fotografier. Några bilder och texter har berört mig och jag vill gärna dela det vidare till andra.Texten nedan med kursiv stil är Marie Lundquists ord. Om jag ger några kommentarer är dessa skrivna med normal stil. Siffrorna inom parentes är sidnumret i boken.

[…] fotografiens själva väsen[…] Ögonblickets tid som inrymmer både nuet och framtiden, den plats varifrån vi betraktar bilden. De finns inte bara ett nu i den fotografiska bilden, det finns ett lika tydligt efteråt, som är betraktarens. […] (7)


”Att göra sig sådan att poesi uppkommer”, som Bengt Emil Johnson så träffande uttrycker det i en dikt. Är det inte just vad fotografen i sin väntan på det rätta ljuset gör?


För mig har fotografin alltid varit den plats där drömmen och verkligheten stämt möte. (8)


Alla fotografier innehåller ett memento mori – en påminnelse om vår dödlighet. Att ta ett fotografi av en människa är att göra sig delaktig i hennes förgänglighet. (9)


Att reflektera är att kasta tillbaka ljus. (10)


”Cum pane” är latin och betyder ”med bröd”. (jämför ordet kumpan) (37)


”Själens kyrka / Alltings rum” – biblioteket. (75)   […] Hela hennes uppenbarelse signalerar att hon just lyft blicken från boksidan och gått vidare in i sin egen värld. Det är så boken och biblioteket i bästa fall kan fungera – som en autostrada mellan inre och yttre världar. Kanske var det några förflugna ord där på boksidan som satte hennes egna minnen i dallring. (bilden föreställer en kvinna som sitter på ett bibliotek och tänker) (76)


Kenneths bilder ska man inte läsa om. Det går inte heller att skriva om eller till dem. De förstör ord, skrotar alla ansatser till resonemang, tillrättalägganden eller försök till presentation. […] Timo Sundbergs krigsförklaring mot ordet som ackompanjatör till bilden gäller alla bilder av rang. Dessa bilder kommunicerar på andra våglängder, klarar sig på egen hand utan ledsagning. (79) […] Måhända bryts förtrollningen av bokstävernas utpekande sätt att namnge denna gudsförgätna plats, som hämtad ur en stiliserad teaterdekor till en Beckettpjäs. Fotografen säger ingenting, han är tyst. Istället lyfter han in orden i bilden och låter dem sugas upp av skumrasket.  (80)


Look out the window […]  (85) Om fotografier.


[…] I sin bok ”Teckenriket” beskriver Roland Barthes hur han aldrig kunnat fotografera Japan, inte i någon mening. Istället har landet själv bländat honom med otaliga blixtar.  Kanske är denna bländning nödvändig för att tvätta betraktarens öga rent från den invanda västerländska viljan att genomdränka allt med mening. (86) 

Detta påminner mig om Owe Wikströms ord och boktitel: ”Att älska livet mer än dess mening”!


Att loda minnets djup heter ett kapitel. […] Augustinus säger: ”Minnets kraft är oerhörd. Det är en ofantlig, omätbar helgedom. Vem kan loda dess djup?” (114)


I Strömholmsland […] Han såg mig stint i ögonen.  – Det är alltid roligt att få ett ansikte! […] Så kan man uttrycka vad det är som sker när man mötet någon. Man får ett ansikte, man riktar sin blick mot en annan och får något i gengäld – hennes ansikte. […] 


Jag kommer att tänka på en skulptör som jag besökte i hennes ateljé. Den skulptur som min blick hela tiden drogs till var den dolda, den som inte syntes. Ett oformligt lerbylte på sin kavalett, inlindat i många lager fuktig lakansväv. Därunder ett ofärdigt huvud, mitt i sin tillblivelse. Kanske är det så vi alltid borde se varandra, ofärdiga, på väg att bli till, ännu insvepta i den fuktighet som ska få oss att förbli mjuka och formbara. Mottagliga för en annan människas hand. (118)

Jag associerar till den lilla berättelsen om kyrkoförsamlingen på landet som renoverade sin kyrka. I denna kyrka hade de en fin Kristusstaty som många besökare kom för att se. Många brydde sig inte om gudstjänstlivet och körsången i kyrkan, utan man kom dit enbart för att se Kristusbilden. Under renoveringen flyttades saker runt i kyrkan och när allt skulle återställas, hittade man inte statyn. Många letade och man letade länge. Ortspressen skrev om spektaklet med den förlorade Kristusstatyn. En dag långt senare återfann man den. I tidningen löd rubriken:” Kristus hittade man på vinden under en presenning och ett tjockt lager av damm”. Kanske är det så det är i många kyrkor. Det viktigaste är gömt – och bortglömt – under en presenning och ett tjockt lager av damm.

Tack Marie för din bok Drömmen om verkligheten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu